Hjärta kontra Hjärna

Tine sa till mig igår att jag (Vi, för jag tänker inte ta hela smällen…Haha!) aldrig har varit förståndig, tänk bara på den iskalla natten i Borås.
Jo, tjena, jag minns! Är det ens möjligt att glömma den natten? 16 år, klädda i minimala kjolar, röda lackstövletter som var kallare än själva vintern och sminkade till tusen. Vi var så coola, så världsvana och helt enkelt odödliga. Vi missade nattbussen. Vi missade nattåget. Vi vägrade ta en taxi. Vi missade allt annat än berusning, konstiga killar och stelfrusna tår. Det var häftigt. Häftigare än så här kunde det inte bli, för vi var Mia och Tine, the one and only.
Vi fick en briljant idé – polisen skulle köra hem oss. Självklart! Vår idé krossades på några ynka sekunder. Polisen ville blanda in våra föräldrar, helt sjukt tyckte vi och slängde på telefonen. Min pappa hämtade oss vid 3 den natten. Han skakade på huvudet och suckade ljudligt åt oss när vi klev in i bilen. Morgonen därpå förväntade jag mig stans utskällning och utegångsförbud eller annat straff.
Jag fick en kram. Vad fasen är det för straff? De skrattade åt mig och tog ner mig från min odödliga pelare. Jag förstod absolut ingenting. Jag var beredd på skrik och hade planerat mitt försvarstal, men fick en kram, världens största och kärleksfulla mamma-pappa kram. Jag skämdes och grät på mitt rum. Jag gick länge och väntade på mitt straff, men det kom aldrig. Jag hoppade upp på min odödliga pelare igen och hittade på andra små ”coola” påhitt, men jag missade aldrig bussen/tåget från Borås igen.

Tack mamma och pappa för kramen! Den bet mer än alla utskällningar och straff som jag fick under min tonår. Jag har aldrig skämt så mycket som då.

Min dotter är farligt envis och hennes viljestyrka ”skrämmer” mig. Jag kommer inte bli förvånad om hon också kommer smita ut genom sitt fönster på nätterna, eller ”missar” bussen hem eller annat ”dumt” som får mig att uppleva min tonårsrevolt igen. Jag ska då minnas kramen och hur mycket hårdare kärlek tar än vad skrik gör.

Jag var inte korkad som tonåring, jag visste bara inte mitt eget bästa. Jag visste inte vem jag var och visste inte hur jag skulle hitta ”hem”. Jag var vilsen och skadad i själen. Jag hade vänner omkring mig, men jag var fruktansvärt ensam och grät mig till sömns. Min flykt från livet blev anorexi, maniskt pluggande och ångestdämpande tillsammans med alkohol. Jag hade förstånd, jag visste bara inte hur jag skulle använda det. Jag visste att mitt sätt att leva var fel, men hjärtat blödde och jag hade bara ork att hålla mig flytande. Det tog flera år innan jag hittade nål och tråd, och kunde laga mitt hjärta och starta processen att laga mig själv.
Jag har i andras ögon fattat många obegripliga beslut, men allt har skett utifrån mitt hjärta. Jag kan inte låta förståndet vara envåldshärskare, för det är inte jag. Det blir så fel om hjärtat inte får tala. Det blir så fel om jag ska följa alla andras åsikter. Jag kan inte leva i det som händer om 1 år, för livet har ständigt visat mig att 1 års planeringar går åt skogen. Jag älskar att planera, men det är ett sätt för mig att hålla mitt impulsiva Jag någorlunda stilla.

Mitt hjärta styr och hjärnan får snällt följa efter och rädda upp situationen när det stormar.