Hur då?

Vad hände? Ibland vill jag verkligen inte vara jag…borde kanske skruva om i hjärnan på mig? Jag ser det, känner det, men ändå gör jag på detta vis. Ge mig en logisk förklaring. Snälla. Varför räcker det inte till?

Sanningens minut

Jag har bestämt mig för att sluta springa. Jag ska ta tag i mina ”problem” Ja, jag kan fortfarande inte riktigt se problematiken i det hela… Jag har fått en tid till stolen med röd dyna, med ett bord vid sidan om som domineras av kleenex och små lappar att skriva på. Någon ”designer” har desperat försökt inreda rummet, så känslan av sjukhus ska försvinna. Definitivt en flopp. I väntrummet står en stor fejk-fikus. En ful sådan. Det finns mycket att läsa; skvallertidningar och mer allvarliga saker, som våldtäkt, incest och sexmissbruk. De tre sistnämnda är broschyrer – broschyrer som gör en påmind varför man egentligen är där. En söt lite gästbok ligger på en bänk. Den är full av ångest, sorg och ilska. Jag har läst den som hastigast en gång. Jag fick god lust att bränna upp den. Världen är ond. Människan kan vara ond. Krig skapar monster. Vad som helst kan skapa ett monster. Monster finns inte under sängen, de finns i ens verkliga liv. Vad är värst? Monstret i sig eller efterföljande skada?

Lösenordsskyddad: Jag lever min fantasi genom andra

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

JAG SKA GIFTA MIG!!!!

I alla fall i drömmarnas värld. Ska förgylla min natt med en sagolik dröm. Min saga. Min prinsessdröm.

Spring! Vänd dig inte om, monstret kan ta dig, du arma flicka

Framtiden skrämmer mig. Om fyra månader är det dags för ännu en förändring i mitt liv och att inte riktigt veta hur, skapar obalans i mitt inre. Jag är inte rädd för förändringen i sig, utan vägen till resultatet. Jag inbillar mig att lösningen kommer om jag flyr och ignorerar verkligheten, men jag är stor nog att veta att så inte är fallet.

Jag känner höstanvinden och den lockar mig att släppa allt och låta vinden bära mig. Jag skulle blunda och vindens fingrar skulle smeka min kropp och rufsa till mitt hår. Jag skulle njuta av stunden och låta mig bli så hänförd att jag tappade andan. Jag skulle inte titta upp förrän jag befann mig någon helt annanstans, långt bort…

Det har gått nio månader. Nästan ett år, men inte en evighet. Jag har gjiort mitt traditionella misstag, springa, springa, springa och aldrig stanna upp…för det är totalt livsfarligt… Jag har gjort mina listor, använt mängder av post it lappar i äckliga neon-färger och varit en slavaktig duracellkanin. I det dolda har jag en viktigt punk, var impulsiv. Var inte alltför förutbestämd. Men hur underlättar min impulsivitet min vardag…egentligen…? Jag är en förvirrad, nästintill hopplös, liten kvinna!

Ålderskris?

Nu är alla lappar och listor slut, och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet mina stora mål, men det krävs många små för att komma dit och vägarna är gömda i en tjock dimma. Jag är kass på orientering och inga skor i min garderob är fula nog att användas i denna okända skog. Jag vill packa och flytta. Åh. Om jag ändå kunde sluta fly.

Hjärta kontra Hjärna

Tine sa till mig igår att jag (Vi, för jag tänker inte ta hela smällen…Haha!) aldrig har varit förståndig, tänk bara på den iskalla natten i Borås.
Jo, tjena, jag minns! Är det ens möjligt att glömma den natten? 16 år, klädda i minimala kjolar, röda lackstövletter som var kallare än själva vintern och sminkade till tusen. Vi var så coola, så världsvana och helt enkelt odödliga. Vi missade nattbussen. Vi missade nattåget. Vi vägrade ta en taxi. Vi missade allt annat än berusning, konstiga killar och stelfrusna tår. Det var häftigt. Häftigare än så här kunde det inte bli, för vi var Mia och Tine, the one and only.
Vi fick en briljant idé – polisen skulle köra hem oss. Självklart! Vår idé krossades på några ynka sekunder. Polisen ville blanda in våra föräldrar, helt sjukt tyckte vi och slängde på telefonen. Min pappa hämtade oss vid 3 den natten. Han skakade på huvudet och suckade ljudligt åt oss när vi klev in i bilen. Morgonen därpå förväntade jag mig stans utskällning och utegångsförbud eller annat straff.
Jag fick en kram. Vad fasen är det för straff? De skrattade åt mig och tog ner mig från min odödliga pelare. Jag förstod absolut ingenting. Jag var beredd på skrik och hade planerat mitt försvarstal, men fick en kram, världens största och kärleksfulla mamma-pappa kram. Jag skämdes och grät på mitt rum. Jag gick länge och väntade på mitt straff, men det kom aldrig. Jag hoppade upp på min odödliga pelare igen och hittade på andra små ”coola” påhitt, men jag missade aldrig bussen/tåget från Borås igen.

Tack mamma och pappa för kramen! Den bet mer än alla utskällningar och straff som jag fick under min tonår. Jag har aldrig skämt så mycket som då.

Min dotter är farligt envis och hennes viljestyrka ”skrämmer” mig. Jag kommer inte bli förvånad om hon också kommer smita ut genom sitt fönster på nätterna, eller ”missar” bussen hem eller annat ”dumt” som får mig att uppleva min tonårsrevolt igen. Jag ska då minnas kramen och hur mycket hårdare kärlek tar än vad skrik gör.

Jag var inte korkad som tonåring, jag visste bara inte mitt eget bästa. Jag visste inte vem jag var och visste inte hur jag skulle hitta ”hem”. Jag var vilsen och skadad i själen. Jag hade vänner omkring mig, men jag var fruktansvärt ensam och grät mig till sömns. Min flykt från livet blev anorexi, maniskt pluggande och ångestdämpande tillsammans med alkohol. Jag hade förstånd, jag visste bara inte hur jag skulle använda det. Jag visste att mitt sätt att leva var fel, men hjärtat blödde och jag hade bara ork att hålla mig flytande. Det tog flera år innan jag hittade nål och tråd, och kunde laga mitt hjärta och starta processen att laga mig själv.
Jag har i andras ögon fattat många obegripliga beslut, men allt har skett utifrån mitt hjärta. Jag kan inte låta förståndet vara envåldshärskare, för det är inte jag. Det blir så fel om hjärtat inte får tala. Det blir så fel om jag ska följa alla andras åsikter. Jag kan inte leva i det som händer om 1 år, för livet har ständigt visat mig att 1 års planeringar går åt skogen. Jag älskar att planera, men det är ett sätt för mig att hålla mitt impulsiva Jag någorlunda stilla.

Mitt hjärta styr och hjärnan får snällt följa efter och rädda upp situationen när det stormar.

Ett liv i förändring

För att ”slippa” plugga till morgondagens prov, har jag tittat på bilder från ”förr”. Det är med blandade känslor jag upplever de minnen fotografierna framkallar. Något vackert fick sig en törn och sprickan växte sig stor och fick en hel familj att haverera. Livet är skört helt enkelt och vi gick under. Jag är glad att jag inte kunde se in i framtiden, för då hade jag med stor sannolikhet fått spader och drabbats av panik. Jag har svårt för obalans och otrygghet. Jag behöver stabilitet omkring mig för att ”överleva” dagen och inte falla…trodde jag!!

Flera månader, som till en början bestod av ett gigantiskt kaos, har passerat och jag har överlevt. På egen hand har jag byggt upp en ny vardag och ny trygghet. Jag har tvivlat på min egna förmåga, vacklat angående mitt val och jag har avskytt mig själv, men idag känner jag mig starkare än någonsin. Jag har bevisat mig själv att jag kan fatta kloka beslut på egen hand och vara min egen styrka. Första terminen är gjord i morgon och jag kan stolt visa upp mina betyg. Jag är förvånad. Jag har överlevt med enbart några skrapsår på mina knän och armbågar. Mitt liv har inte blivit vad jag hade förvänt mig och jag är faktiskt glad för det. I mitt gamla liv fanns inte Jag. Ett skal utan innehåll fanns och vad är det för lycka med det?

Du har ett leendet som får mig att bli knäsvag
En blick som får mig att känna mig speciell
En själ som är vackrare än himlen
Ett hjärta stort som flera oceaner
En charm som smälter isberg

Tisdag

En skoldag kvar den här veckan, 4 skoldagar kvar totalt den här terminen, sen SOMMARLOV! Jag skiter fullständigt i om det regnar hela lovet, jag är nöjd bara över att få ha barnen hos mig hela lovet och inte behöva bry mig om något än mina hjärtegryn. Vi får se hur mycket av min planering som vi hinner med… 5 i topp-listan består av Göteborg, Norr, Astrid Lindgrens värld, Lycksele djurpark och mys i sandlådan.

Jag har sån längtan hem till mina föräldrar och syskon…jag till och med saknar päls på kläder, blöta pussar och tunga tassar. JAG TOKSAKNAR DEM!!

Det går bra med maten. Sakta men säkert tar jag små steg framåt (uppåt) och ångesten är hanterbar. Jag håller mig sysselsatt med städning och annan form av motion för att tankarna på mat ska hållas i rätt balans. Vågen är dumpad, men vissa tecken på förändring vågar jag påstå att jag se. Tänk vad lite kärlek kan göra!

Operation Ät

Vågen visar en sak och spegeln en annan. Jag ser på siffrorna att jag har ”tappat” 7 kg sen mars, kläderna har blivit för stora, mensen är borta och jag tappar hår igen. Mitt hjärta går på högvarv, alla ben är betydligt mer synliga och kroppen går på sparlåga. Trots denna medvetenhet, säger spegelbilden något annat. Hur kan man bli så blind? Mitt BMI är nere på 15,4 och jag vet att det inte är hälsosamt. Jag vet!!

Det här funkar inte. Jag kan inte tillåta mig falla tillbaka i sjukdomen, den får inte vinna igen. Jag måste vara stark för både mina barn och min egen skull. Jag skäms. Jag trodde jag var stark och att jag kunde hantera kaoset, men inte. Delvis har det skett medvetet, men till stor del har jag låtit det ske undermedvetet. Fråga mig inte hur, för jag vet inte. Att inte äta, är ett sätt för mig att ha kontroll. Det låter tokigt, men det är så det är. Kaoset som har varit, gjorde att jag tappade kontrollen över mig själv och mitt liv, och det enda sättet att återfå en viss typ kontroll, är att inte äta. Mättnad leder till ångest och ångesten leder till skam. Den onda cirkeln har börjat rotera och jag måste få stopp på den, innan skadan är för stor.

Operation Ät har påbörjats, och något av det svåraste som finns…men jag ska klara det! Jag tänker inte förlora!

Spännande framtid…

…men ack så hemligt! Hihi! Känner förväntningarna, lyckan och nyfikenheten.