Framtiden skrämmer mig. Om fyra månader är det dags för ännu en förändring i mitt liv och att inte riktigt veta hur, skapar obalans i mitt inre. Jag är inte rädd för förändringen i sig, utan vägen till resultatet. Jag inbillar mig att lösningen kommer om jag flyr och ignorerar verkligheten, men jag är stor nog att veta att så inte är fallet.
Jag känner höstanvinden och den lockar mig att släppa allt och låta vinden bära mig. Jag skulle blunda och vindens fingrar skulle smeka min kropp och rufsa till mitt hår. Jag skulle njuta av stunden och låta mig bli så hänförd att jag tappade andan. Jag skulle inte titta upp förrän jag befann mig någon helt annanstans, långt bort…
Det har gått nio månader. Nästan ett år, men inte en evighet. Jag har gjiort mitt traditionella misstag, springa, springa, springa och aldrig stanna upp…för det är totalt livsfarligt… Jag har gjort mina listor, använt mängder av post it lappar i äckliga neon-färger och varit en slavaktig duracellkanin. I det dolda har jag en viktigt punk, var impulsiv. Var inte alltför förutbestämd. Men hur underlättar min impulsivitet min vardag…egentligen…? Jag är en förvirrad, nästintill hopplös, liten kvinna!
Ålderskris?
Nu är alla lappar och listor slut, och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet mina stora mål, men det krävs många små för att komma dit och vägarna är gömda i en tjock dimma. Jag är kass på orientering och inga skor i min garderob är fula nog att användas i denna okända skog. Jag vill packa och flytta. Åh. Om jag ändå kunde sluta fly.
Rosendagg's Blog 