Torsdagen fick ett otroligt bra avslut. Att mötas av två leende barn på dagis, som bokstavligen brottade ner mig med ett ordentligt kramkalas är LJUVLIGT! Det i sig är good enough för att få mig överlycklig 🙂 Så blomman vid ytterdörren och det prickiga paketet med min favoritglass och tidning som dök upp några timmar senare, gjorde hela kvällen till ett GIGANTISKT leende. Mina vänner vet hur man får en trött liten mamma på toppenhumör!
Susanna-love
Therese-love
Världens bästa och finaste Isabella fyllde år i fredags. Min mysunge har blivit stor…större…mindre bebis…
Morgon i stugan
Kl. 6 steg fröken upp och frågade efter paket. Var tog min sovmorgon vägen? Så var det minsann inte för tre års sedan. Då fick jag så snällt sitta och beundra på min sussande bebis, medan magen min kurrade och klockan segade sig fram till frukostdags på BB. Bella var en ”tråkig” bebis. Hon sov och sov och sov. Sköterskan mumlade att jag borde väcka henne. Jag gav henne ondsinta blickar. 1095 dagar och nästan 7 timmar har gått och jag minns ändå allt som om det vore igår. Jag blundar och upplever allt igen. Jag måste få uppleva det där igen!
Födelsedagen fortsatte hemma hos Jonas pappa med ”bad” i bäcken, lek och glada miner…
…men det var lite läskigt också
Kvällen fortsatte utanför bagarstugan i sensommar-värmen
I alla fall i drömmarnas värld. Ska förgylla min natt med en sagolik dröm. Min saga. Min prinsessdröm.
Jag ägnar denna ensamma kväll till att sortera fotografier. Jag blir nostalgisk! Bilder från slakt när jag satt på mammas rygg som 1-åring, får mig att le. Har jag varit så liten? Det är bilder från tonåren. Hur fasen såg jag ut? Nitar och svartmålad?! Jag vill glömma!! Och tiden som gravid…jag har arit mma i snart 5 år. Hur har jag lyckats? Det är för mig en gåta! 🙂 Jag ser på mitt liv som varit och glädjen blandas med tårar. Vad hände egentligen? Hur kan allt ha gått så fort?
Elias dop, juli 2007
En mager mamma, att amma och att inte sova är ”bästa” dieten
Inspektion av lillasyster
En chokladbit, lite popcorn och mängder av päronsaft tar mig ned till jorden för ett tag. Jag har varit klädd i mina vingar och undvikit nå marken. Den kan vara så hård och kall. Varför känns det så farligt att möta sanningen?
…och blev alldeles tagna av denna fantastiska tillställning. 15 timmar lång teaterföreställning som roade stora som små. Den verkliga vardagen lämnades utanför på parkeringen och vi var här och nu. Jag vart som barn på nytt, mindes filmstunderna i soffan, sagoläsning i sängen och hur mina syskon växte upp. Vad hände med alla år? Vad hände med min förställning om livet? Hur lyckades jag bli mamma? Min dåtida dröm gick upp i rök och en ny skapades. Allt är så oförutsägbart. En lånad tid, en skör porslinsskål.
Vår alldeles egna lilla fotograf har tydligen varit framme med mobilen. En liten tankeställare att få se allt ur en 3-årings höjd.
Ikväll sätter vi oss på flyget och beger oss hem till Umeå. Jag har extrem hemlängtan, men det är inte utan sorg jag vinkar hejdå till min familj och mina vänner här nere. Ibland är saknaden så stor att tanken slår mig, att jag kanske borde flytta ”hem” igen. Är det en omöjlig handling eller något som framtiden har i sitt sköte? Jag är tillräckligt stark att möta min demon, så varför inte….?
Mina barn ska bli simhoppare. Det har jag bestämt. Eller fotbollsspelare, eller golf, eller basket, eller hästhoppning, eller dressyr, eller…va som helst slå länge de inte blir mördare och snor-ätande tråkmånsar.
Här övar vi iaf på simhopp. Någonstans måste man börja
Det finns ett tredje barn i mitt liv. Tänka att min Helena knep ihop, så jag fick världens bästa födelsedagspresent i år. Det är vänskap det! 😉
Mr Snoddas
Vi bor på världens bästa hotell. Vi går till dukat bord, får våra kläder tvättade och allt är bara mys, men nu längtar jag hem. Mina rutiner, mina saker och…hihi…till en där långa typen 😀
Rosendagg's Blog 