Tisdag

En skoldag kvar den här veckan, 4 skoldagar kvar totalt den här terminen, sen SOMMARLOV! Jag skiter fullständigt i om det regnar hela lovet, jag är nöjd bara över att få ha barnen hos mig hela lovet och inte behöva bry mig om något än mina hjärtegryn. Vi får se hur mycket av min planering som vi hinner med… 5 i topp-listan består av Göteborg, Norr, Astrid Lindgrens värld, Lycksele djurpark och mys i sandlådan.

Jag har sån längtan hem till mina föräldrar och syskon…jag till och med saknar päls på kläder, blöta pussar och tunga tassar. JAG TOKSAKNAR DEM!!

Det går bra med maten. Sakta men säkert tar jag små steg framåt (uppåt) och ångesten är hanterbar. Jag håller mig sysselsatt med städning och annan form av motion för att tankarna på mat ska hållas i rätt balans. Vågen är dumpad, men vissa tecken på förändring vågar jag påstå att jag se. Tänk vad lite kärlek kan göra!

Operation Ät

Vågen visar en sak och spegeln en annan. Jag ser på siffrorna att jag har ”tappat” 7 kg sen mars, kläderna har blivit för stora, mensen är borta och jag tappar hår igen. Mitt hjärta går på högvarv, alla ben är betydligt mer synliga och kroppen går på sparlåga. Trots denna medvetenhet, säger spegelbilden något annat. Hur kan man bli så blind? Mitt BMI är nere på 15,4 och jag vet att det inte är hälsosamt. Jag vet!!

Det här funkar inte. Jag kan inte tillåta mig falla tillbaka i sjukdomen, den får inte vinna igen. Jag måste vara stark för både mina barn och min egen skull. Jag skäms. Jag trodde jag var stark och att jag kunde hantera kaoset, men inte. Delvis har det skett medvetet, men till stor del har jag låtit det ske undermedvetet. Fråga mig inte hur, för jag vet inte. Att inte äta, är ett sätt för mig att ha kontroll. Det låter tokigt, men det är så det är. Kaoset som har varit, gjorde att jag tappade kontrollen över mig själv och mitt liv, och det enda sättet att återfå en viss typ kontroll, är att inte äta. Mättnad leder till ångest och ångesten leder till skam. Den onda cirkeln har börjat rotera och jag måste få stopp på den, innan skadan är för stor.

Operation Ät har påbörjats, och något av det svåraste som finns…men jag ska klara det! Jag tänker inte förlora!

Min kamp

 Det skulle vara så enkelt att bara släppa taget, låta känslan svepa över mig och nässla in mig i dess kongkong. Vyssjas till sömns i tron att det kommer gå väl, för det hanlar ju bara om en engångs företeelse. Det finns inget bättre sätt att däpma ångest och oro med. Känna hungern bita in i märgen, bita ihop och bara stirra ut i det ”blå”…för att sen känna hur hunger övergår till konstgjord lycka. Det är en mäktigt rus som strålar genom kroppen. Helt obeskrivligt. Kan nästan jämföras med nyförälskelse. Man vill bara le, skratta o jubla. 

Men det är inte rätt.

Järnbrist och hjärnsläpp

Jag misstänker skarpt att jag lider av järnbrist efter veckans alla provtagningar.  I måndags var det den remiterade provtagningen och igår fick jag samtal av läkaren att jag var tvungen att fara och ta ytterligare prover. Huvudvärk och yrsel. Kan ju inte vara annat än provernas fel. Eller kan det vara allt kaffepimplande…? 😉

Imon bär det av till släkten nere i söder och jag har hjärnsläpp pga allt som ska med. Igår kväll satt jag i soffan med mina ilandsproblem och försökte avgöra vad som ska med och vad jag har glömt. Gah. För att lätta trycket i hjärnan blev det en skunboll och lite träning för att slippa ångesten. Jag lyckades. Fördelen med ångesten är att jag får tummen ur och motionerar min kropp. Tummen upp!

Och strippan i lördags har gjort underverk 😉

En definition. Eller flera.

Hur kan ett tillstånd ha olika definitioner?

Varför kan inte min definition vara den korrekta?

Jag hatar att inte få rätt. Men jag har rätt. Det vet jag.

Smärtan, ärtan och den lilla fjärtan…det rimmade i alla fall…

Vilken smärta är värst? Den fysiska eller den psykiska?

Måste jag kunna ta på det jag känner för att det ska vara verkligt?

Finns spöken? Man kan inte ta på dem.

Minnenas television ikväll. Roxette för hela slanten. Men kan inte avgöra vilken skiva som är bäst. Eller sämst. Kan heller inte avgöra vilken som har betytt mest för mig. Men minnena flödar på gott och ont. Pontus och havregrynsgröt är en mycket ra kombination tillsammans med Roxette. Nu spårar jag, vilket ärvanlig för en liten flicka som jag.

Hur kan ett liv kännas förvirrande när allt ligger på plats?

En återfunnen far

 

 

Vila i frid, kära gamla mor!

 

 

Far är återfunnen och självklart fick faster en utskällning. Är det inte tid nog att växa upp?

Pain in the as!

Var hos BM igår o satte in en spiral o h-e vad ont jag hr i ryggen o hur knepigt det än låter, i min lilla rumpa. Känns som ngn är där o sticker mig med små nålar.

Och bananflugorna är tillbaka. De attackerade mitt vinglas igår. Mmm. Mumma med små flugor. Tror jag fick i mig en miljon stycken. Minst. För varför kolla i glaset innan man dricker? Mycket onödigt att lägga energi på det. Små, orangea, sliskiga små flygande saker. Urk. Lämna mitt hem! NU!

Frejamottagningen. Känns både drygt, irriterande o…kanske bra?

Är jag ingen annan än detta?

Är det tänkt att jag ska förbli sån här? Ska det aldrig få ett slut? Jag vill inte vara Hon, jag vill vara jag. Det låter som om jag hade en personlighetsstörning, men så är det inte som tur är 😀 Men jag är ruggit less.

En enda sekund tog det. Inte mer.

Och inte mindre heller för den delen.

Hur kan ens tillvaro raseras på denna korta tid? Hur kan man lösa problemet utan att förstå felet? Hur ber man om ursäkt, utan att förlora för mycket av sig själv? Hur förlåter man, utan att rasera tilliten? Hur ber man om hjälp, utan att verka svag? Och vad finns det för hjälp, när det verkar hopplöst?

Det är skit på tvn.